Börjar med besök på Gröna Lund tillsammans med Hebbe - vi skrek oss genom Fritt fall, Insane, Extreme och Spökhuset (det sista skrattskrek vi väl oss igenom egentligen). Träffar Ozzy, vår kontorshundvalp som vuxit till sig över sommaren, ett kärt återseende. Ozzy har förmågan att bli totalt översvallande lycklig varje gång man kliver in i rummet, även om man bara gått och hämtat en kopp kaffe i köket. Alla skulle ha en vän som Ozzy.
Anders, min blueskollega, spelar upp några smakprov från kommande skivan. Det är brutalt, digitalt, synthiga trummor, aggressiva riff på distade gitarrer och en röst som sjunger från botten av sitt livs smärta... det är blues som världen aldrig hört den, vill jag lova! Ska bli spännande att följa skivan från press till kritikernas mottagande. Jag tror Anders kommer skriva ett stycke musikhistoria, jojo.
Var igår och lämnade en trasig stärkare hos Herbert, en skelögd lokal profil som har sin verkstad längst in i ett otillgängligt område bakom tågstationen. Samtalet utvecklade sig från gitarrförstärkare till sommar, semester, resor och landade i ämnet "giftiga spindlar som förs in i Sverige av intet ont anande resande svenskar". Herbert är en av de sista levande kufarna som inte följt de senaste årens utveckling av teknik utan fortfarande använder verktyg från 70-talet, ändå är det han som löser alla omöjliga fel på elektriska apparater, såsom gitarrförstärkare. Anders betonade vikten av att ta tid och slänga käft om banala saker som spindlar med en kille som Herbert, det är oss han kommer minnas och ge det lilla extra i serviceväg när det tövas. Även Herbert längtar efter lite mänsklig värme bland alla apparater och spindlar.
Idag är jag ledig för plugg och rep. Nästa helg ska Anders o jag lira på bröllopsfest med trehundra vilda katoliker. Det gäller att vara förberedd så de blir nöjda. Imorgon drar jag med mina två bröder till Liseberg. Förhoppningsvis kommer vi alla tre levande hem, något som inte alls är säkert då min äldste bror är känd för ett dödsförakt parat med en obändig experimentlusta som ofta slår till just när han sitter högst upp i ett pariserhjul. Må Gud vara våra själar nådiga, men kul ska vi banne mig ha!
 |
| Det är inte lätt... |
 |
| att fota en kontorshund... |
 |
| som inte vill sitta still. Sådärja! |
0 comments:
Post a Comment