Igår kväll lämnade min gamla vän stereon in.
Plötsligt började displayen visa konstiga, kryptiska meddelanden för att sedan med en djup suck slockna för alltid. Den orkade inte längre. Vi har följts åt i tolv år. Jag köpte stereon av min kollega Tobbe en mörk natt nere i hans källarförråd. Tror jag gav femhundra spänn för CD-spelare, kassettdäck och stärkaren. Vi har haft mycket kul ihop, stereon och jag. Många kvällar har jag suttit med polarna och spelat gamla hits. Lika många kvällar, om inte fler, har jag suttit själv och lyssnat på softa låtar i skenet av ett stearinljus. Många fina stunder har det blivit.
Nu är det tyst, så tyst i min lägenhet. Stereon lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag kommer sakna dig, gamle vän. Vila i frid. Du får stå kvar ett tag, sedan måste jag nog tyvärr köra bort dig till tippen. Det kommer göra mig mer ont än dig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comments:
Schysst liknelse. Konstigt att en pryl kan skapa känslor som nästan är jämförbara med en människa.
Man får ibland ett knasigt förhållande till ägodelar som nästan känns absurt.
Riktiga människor är ju mycket viktigare och ska saknas mer än prylar. Ändå springer vi runt och oroar oss för vår Iphones och andra prylar som är lätta ersätta.
Människor däremot glömmer vi bort i vår jakt på bekräftelse när vi visar upp någon märklig fasad mot omgivningen.
Knasigt det där. Vi har det bra i Sverige men borde tänka mer på varandra även om stereon betydde mycket de åren den levde och fungerade. :-)
//Petter
Post a Comment