The king of pop is dead!

Igår kväll satt vi ett gäng och grillade. I bakgrunden rullade en spotifylista med blandade låtar.

När "Thriller" rullar igång börjar vi snacka Michael Jackson. Jag älskar livekonserten när han kör "Billie Jean" och publiken är i extas! Vi är rörande överens om att några av hans låtar är odödliga.

Imorse rullade nyheterna på tv om att Michael Jackson avlidit igår kväll, jag tappade hakan. Kanske gick han bort samtidigt som vi snackade om honom? Känns lite overkligt. På tv resonerar man i tv-soffan om man kommer minnas Michael Jackson för hans musik eller för alla skandaler? Jag säger bara en sak: låt oss minnas honom för musiken!

www.youtube.com/watch?v=C-blEgMyJwU

Påverka världen och bli skjuten

Satt häromdagen i ett planeringsmöte för ett kreativt läger. Mötet bestod av några artister och så jag. Diskussionens vågor gick höga kring ämnet kreativitet; hur kan man som artist och konstnär leva ut sin livsångest och samtidigt ge folk hopp genom att med sin konst påverka världen?

En av de medverkande artisterna utbrister: "Alla människor som lyckas med att påverka världen blir ju skjutna!".

Alla hummar med och jag påpekar: "Ja, det innebär ju att alla ni här i rummet kommer bli skjutna".

"Ja, och det kommer vara du som skjuter oss" svarar en av de andra.

Aj då, tänkte jag. Hoppas de har fel.

Dagens kråka

Satt och pratade kultur med min kollega.

Vi håller på att leta mailadress till en svensk skådis och kollar på hennes blogg.

Jag: "Jamen den där bilden var jättefin, hon ser ut som hon 'sakta vi går genom stan', Monica Törnell".

Dagens ros

Ur dagens blaska:

"Dagens ros till Sven Svensson på bilprovningen i Linköping som hittade min plånbok, tog reda på var jag bor och sen åkte hem till mig med den".

signerat "En mycket tacksam tjej"


Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hade det inte var mer proffsigt att ringa upp och tala om att hon glömt plånboken? Jag anar dolda motiv.

Jack och hans bror

Min melankoliska dag fick helt plötsligt en oväntad vändning.

Jag var på promenad bort till affären när en svart Mercedes stannar bredvid mig. En utländsk man med solbrillor och tatueringar hoppar ut. Han är stressad, svär och undrar om jag kan hjälpa honom hitta vägen till Saab där hans bror väntar på honom? Jo, jag vet var det ligger. Kan jag inte följa med i bilen och visa vägen, undrar han? Först far några snabba misstankar genom mitt huvud, fantasier om att han kommer råna mig eller hitta på något annat dumt. Sedan tänker jag melankoliskt, so what? kanske är det tvärtom så att jag kommer göra killen en tjänst och hoppar in i bilen.

Mannen presenterar sig som Jack och hans tacksamhet över att jag åker med och visar vägen har inga gränser. Medan vi kryssar genom stan mjuknar han som ett litet barn bakom sina tatueringar och solglasögon. Han berättar om sin familj från Syrien, sina barn, sin butik han äger i Örebro och om sin storebror som precis flyttat till Linköping för att ta över en lunchrestaurang. Jack är mycket trevlig och när vi svänger upp bredvid Max hamburgerbar står hans bror där i kockdress och vinkar. De byter plats och hans bror kör mig tillbaka till macken där jag sprang ihop med brodern Jack. Om Jack var trevlig så är hans bror ännu trevligare. Han berättar om det tuffa livet som egenföretagare, suckar över hårda tider och över brodern Jack som arbetar alldeles för mycket, det var ett år sedan de hade tid att ses. Men han älskar Sverige och dess invånare, även om inte alla han träffar är änglar (här blinkar han åt mig) och en del kan ha en hård attityd. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta och innan Jacks bror släpper av mig får han mig lova att komma förbi hans restaurang så han kan få bjuda mig på mat.

När den svarta Mercan har blåst iväg igen återupptar jag min vandring mot affären. Jag känner mig plötsligt lätt och glad. Jack och hans broder gjorde faktiskt min dag. De tyckte jag hjälpte dem, men jag tycker det var de som hjälpte mig. De dök upp som dos medicin mot min egocentriska melankoli.

Sens moral? Det finns säkert någon sådan, men det skiter jag i. Någonstans sitter två bröder och skrattar gott tillsammans över att ses igen. Och det gör mig varm inombords.

Uppkast

Idag förklarade min gode kollega Anders att det inte spelar någon roll hur högt jag kastar något upp i luften, det kommer ändå alltid ner igen.

Han är full av vishet, Anders.

Har f ö fastnat i Kentnostalgi. Jag är full av känslor som bara kan förlösas och bearbetas genom gamla Kentlåtar. Jag försöker protestera, men kan inte. Det får ha sin gång, helt enkelt, tills jag är färdigförlöst.

Utkast

Minns en replik av Emil i Lönneberga när han hittar en massa brev i en ask han köpt på auktion: "Va bra! Om jag behöver skriva brev någon gång så har jag en massa som redan är skrivna".

Jag kikade nyss genom min mobil och såg att jag hade några meddelanden som låg och skräpade i "Ukast"-boxen. Såna som inte skickats av någon anledning. Så bra, tänkte jag, då slipper jag skriva nya sms. Och så tryckte jag iväg det som låg överst i högen.

Sms:et från utkastboxen:
Adressat: Clas.
Text: "Jag är vaken".

Sådärja.